justme

Jag har inte skrivit på rätt länge nu men har helt enkelt inte orkat hitta tid till det. Kan inte ursäkta mig då jag hälst har villjat ligga uppkryppen i soffan med ett täke över huvudet och bara försvina in i drömmarnas värld istället för att vara kvar i värkligheten. Har känt mig utmattad och tom. Håller uppe min fasad för alla andra när jag igentligen bara vill sjunka ihop till en lite pol. Gråtter när ingen ser och skriker i tystnad att jag orkar inte, men ingen hör mig. För första gången på mycket länge igår brött jag samman inne på toaletten där jag grätt för att jag inte längre vet vem jag är. I över ett år nu har jag varit Hampus mamma och min sambos flikvän, men har ingen anning om vem jag är själv. Och på över detta året har jag endast varit ifrån min son fyra gånger vad jag kommer ihåg en gång när jag var hos tandläkaren och en gång när jag åkte in med min mamma för att gå på Ikea och sen två gånger till. Så jag kan inte riktigt relatera till vem jag är när jag är jag. Förstå min rädsla när jag inte längre kommer att ha min son hemma nu när han ska börja hos dagmamma och jag helt plötsligt måste upptäka mig själv på nytt. Ni får Önska mig Lycka till.