Hopet, ödet och viljan
Är helt sjukt trött efter en dag med lite damsugning och pluggandes. Läser till undersköterska och kan äntligen se ljuset i slutet på tunlen då jag beräknas (utav mig själv) att vara klart i början av nästa är. Kanske allt löser sig i slutändan vem vet. Vi hoppas (jag och min sambo) på att vi i början av nästa år sitter där i ett hus med vita knutar, med jobb och hela skiten. Ja, barn har vi ju redan hund skiter vi i för tillfället och nöjer oss med våra två mycket speciela bondkatter där den ena verkar att leva som en mänsklig soptuna. Med andra ord han äter nästan allt han kan få tag på det lilla monster. Han tar sig till och med in under vasken till soperna där och förser sig. Vilket medför att man lite då och då vaknar upp på morgonen med en mindre trevlig syssla att ta itur med. Huset vad det ja. Det är gult med vita knutar, med en hemtrevlig atmosfärr. Man kan se sin lilla familj, två vuxna (ja,halv vuxna iaf), vår underbara son och våra två mycket speciela katter i soffan framför kakelugnen där en sprakande eld värmer oss i vinterkylan. Tyvärr fortfarande en dröm som är avlägsen tills vi väll är där men vi börjar närma oss ett litet steg i taget. Och tro mig jag ska kämpa för jag vägra att vara i skiten. Jag vill jobba,men har bara möjlighet till att ta två dagar i veckan om jag ska kunna bli klar med mina studier och då jag e anställd timvik på bemaningen i kalmar så suger det för jag vet att jag skulle kunna jobba så mycket mer om jag kunde, men det får räcka så länge. Det är inte bara fysiskt man måste orka utan fysiskt med. Är väl dags att glidda bort i drömarnas land. Fly den bistra sanningen för en tag, och låta hopet, ödet och viljan styra mig vidare. För alla vet väl att drömar kan bli sanna bara man är villig att KÄMPA för dem.
